Idag var begravningen för min kusin Helena. Precis som jag hade trott så var det absolut jobbigaste att se hennes familj. Hennes pappa som var helt rödgråten och hennes barn som grät och hulkade helt otröstliga. Och min mosters tårar. Men nu har vi sagt hejdå tills vi ses igen, och begravningen var väldigt fin. Evelin var en exemplarisk bebis som inte sa ett knyst under hela tiden. Hon fick dock hicka såklart, men jag tror inte att det var någon som direkt störde sig på det. Jag märkte också ganska tidigt att hon spände sig och tog i så hon blev röd, och jag tänkte att snälla nån, låt henne inte bajsa medan prästen pratar eller under något annat relativt tyst parti, för när Evelin bajsar så låter det som en hel karl som pruttar. (Filmklippet nedan är LINDRIGT) Men hon släppte loss under en av sångerna, så det var nog bara jag och mamma som hörde det. Gulliga unge! Sedan under fikat efteråt höll hon hela tiden på att somna, men gjorde aldrig riktigt det då det var ett väldans surr runt ikring. Som jag misstänkte blev det åter igen väldigt mycket intryck för henne att bearbeta så det har varit en riktig grin-kväll ikväll. Så blir det jämt när vi gjort nåt som är lite "utanför lådan" så att säga. Jag tror dock inte att hon direkt tar skada av det, men det är ju lite jobbigt. Det här kanske är en bra förberedelse inför hennes kommande dop om inte annat! Det blir ju lite liknande. Akustiken i kyrkan, orgeln och sorlet. Mycket folk. Fast hon kommer nog vara lika hysterisk efter den dagen misstänker jag.
Jag har inte börjat planera så mycket inför dopet, eller rättare sagt ingenting, men vi har i alla fall bestämt att hon ska döpas och börjat tänka i dom banorna i alla fall. Det är ju en tradition och folk förväntar sig ju även ett dop. Klart hon ska döpas härregud. Vi har dock ingen budget för det nu så vi får se när och hur det blir.

Jag såg för övrigt på "livet på bb" för ett par timmar sedan. Då var det en barnmorska som sa något om att under förlossningen måste man ha mycket tålamod, och det är mycket som livet som mamma sedan. Förlossningen ska säga mycket om hur moderskapet (eller föräldrarskapet) blir sedan. Det skulle då betyda att jag (vi) kommer få det lätt! Ingen bedövning dock, men det kommer att gå rätt smidigt i alla fall! Jag hoppas det stämmer.

Innan begravningen hann vi i alla fall träffa mammorna med tillhörande bebisar från föräldragruppen, och dom var himla fina hela bunten :) Evelin var definitivt tjockast, men Linas Lova var längst :) Alla bebisar förutom Evelin och Lova hade mycket hår, så jag sa att då kan ju dom bli kompisar om dom andra barnen mobbar dom för att dom är skalliga =P I mina ögon är i alla fall Evelin den finaste bebisen jag sett. Min lilla docka. Helt perfekt.

Efter begravningen var jag helt färdig.. Nästan ännu mer sorgsen och jävulskt trött, så jag somnade. Evelin hade somnat i bilen och vaknade inte när jag flyttade henne från bilstolen heller så det var skönt. Sedan kom Niklas hem från jobbet, och eftersom jag sov imorse när han gick och även när han kom hem så drog han slutsatsen att jag hade sovit hela dagen. Då blev jag arg och skrek att han var en jävla fitta som inte fattade att jag hade varit på begravning. Det var ju dumt, men jag tyckte så då, när jag var nyvaken och trött. Han lagade mat åt oss och gick sedan och la sig, och då kändes det ju mycket bättre eftersom jag inte ätit nåt annat än kakor på hela dan heller. Jag skulle kunna ge han en puss nu, men jag och Evelin har blivit förpassade till vardagsrummet inatt eftersom hon väckte honom imorse genom att prutta honom i örat när jag ammade =P

MEN snacka om ordbajsning! (apropå bajs liksom)
Ska fortsätta zappa mellan alla  roliga tv-kanaler tills hjärtat vaknar och vill äta (eller skrika) igen. Sen ska jag sova för natten när hon somnat om. Gonatt alla fina!