Fick en kommentar från "han som knackade" på förra inlägget.. Alltså nu blev det ju inte bättre. Nyfikenheten håller på att sluka mig levande. Jag vill verkligen veta.. 

Igår var pappa och Kerstin hit en sväng på kvällen. Dom drack kaffe och vi diskuterade diverse svårigheter i livet, då främst mitt liv. Jag funderar redan på hur det ska bli med jobb framöver. Jag ska ju förhoppningsvis börja jobba igen nån gång, och frågan är ju då, kommer jag att ha lust att pendla till härnösand? Det känns som att det inte funkar nu när jag är ensamstående och allt, och jag kani nte i så fall börja när jag sagt att jag ska eftersom lilla hjärtat inte får gå på dagis innan hon är ett år. Kerstin skrek rakt ut nästan när jag sa så, för hon tycker jag ska va hemma minst ett och ett halvt år. Klart jag vill det, men mammapenningen är ju ingenting man kan leva på nån längre tid. Vi diskuterade frågan om underhåll och så också, och det är ju det jag skulle behöva för att kunna överleva. Känner på mig att det kommer bli VILDA diskussioner när/om jag drar igång det där med underhåll. Det har redan börjat så smått faktiskt. Men jag vet inte om jag ska bry mig om det.. jag är sjukt kluven. Det är ju så att för att jag ska kunna ta hand om Evelin på ett bra sätt så måste ju jag också må bra, och det gör jag ju inte om jag inte har råd med mat och räkningar. Får jag inte i mig ordentligt med mat så får inte hon tillräckligt med mjölk eftersom jag ammar. Skulle jag gå med på att börja ge ersättning istället för att amma så skulle det bara innebära ännu en kostnad och då skulle jag ju ännu mer behöva det där underhållet. 
Jag pratade med en kunnig person inom kommunen och han sa att det idealistiska är att barn som är upp till 2 år bor och är med sin mamma hela tiden, och att barnet då träffar den andra föräldern ofta men under korta stunder. Det blir för mycket av en omställning för dom att tex bo varannan vecka på olika ställen, för dom har så dåligt minne att det blir som att flytta runt mellan hundra olika personer från vecka till vecka liksom. Låter logiskt. Det här är utan konkurrens den svåraste och värsta situationen jag nånsin varit i.. Jag undrar hur det ska gå. Den som lever får se.