Ibland kan jag tänka såna saker som "jag gör det sjukt bra". Typ blev ensamstående morsa med en två månaders bebis efter att ha fått diverse känslomässiga käftsmällar. Aldrig mer än tre timmars sömn i stöten och lever på gröt. Inget körkort så det blir en timmes prommis typ varje gång man ska handla mjölk eller vad som helst. Sedan diverse andra hinder och struligheter som varit den senaste tiden. Men sen igår insåg jag att jag är väl sjukt gnällig bara ändå och har det nog inte så jävla svårt, för när beskedet om bostadsbidrag och underhåll kom så blev plötsligt mitt liv så JÄVLA fint. Då känns liksom ingenting jobbigt eller dåligt. Allt är fint. Är inte det lite skumt? Kan man gå från brutal ångest till eufori i ett andetag bara pga pengar? Tydligt det. 

Hur som helst, jag är inte olycklig för fem öre. Allt har blivit precis som det borde vara känns det som på nåt vis. Jag mår bättre än jag gjort på många år. Framför allt pga Evelin. Sen gör J:et sitt till också såklart, det kan jag väl inte sticka under stolen med. 
Förresten så känner jag att jag vill förtydliga.. eller jag har aldrig sagt nåt om det så det blir väl inte ett förtydligande då men.. Äh. Evelin har en pappa. Han heter Niklas. Han kommer alltid att vara hennes pappa och så är det bara. Jag tror och hoppas att han nog kan bli en bra pappa också. Just nu finns han ju i sthlm så det är ju en omöjlighet i dagsläget, men jag tror i alla fall att det kommer funka framöver. Han älskar henne och vill finnas i hennes liv. Så som det ska vara. Det som mina funderingar ofta landar kring är ju HENNES relation till honom. Som det är nu träffas dom ju aldrig. Hon träffar däremot mina kompisar väldigt ofta, och jag ser ju tydligt att hon fattat tycke för johannes också tex. Söker hans uppmärksamhet och flinar liksom. Inte vet jag hur man ska hantera det.. Det är jobbigt och roligt på samma gång. Jag kan ju omöjligt förklara för henne att det är Niklas som är pappa, men hon skiter väl i vilket. Hon blir glad när hon träffar Niklas och hon blir glad när hon träffar min mamma och ja, hon är ju typ jämt glad.. men äh, det här blev mest invecklat. Jag trasslade in mig i mina egna tankar tror jag. Det jag menar är att hon vet inte vad mamma och pappa betyder ens. Hon tycker om dom personer hon träffar ofta, och jag blir lite ledsen över att hon inte känner sin pappa. För det gör hon ju faktiskt inte. Och jag är faktiskt ledsen för hans skull också, 'även fast det är helt självvalt. Det är ändå lite sorgligt kan jag tycka. Ja ja det var väl vad jag ville ha sagt med det... surrsurr.