Lilla Evelin är nu 6mån och en vecka,.. det är ju helt sjukt hur snabbt tiden går! Hon är fortfarande lika lugn och snäll som när hon var nyfödd typ, fast med lite mer vilja och röst såklart. Det är ett ganska skönt stadie nu faktiskt.. hon kan inte krypa eller så, så man vet ju precis var man har henne, sammtidigt som hon ändå är så pass gammal att hon roas av leksaker, så jag kan tex ha henne i hokuspokusstolen med några leksaker framför och hon sitter nöjd medan jag tex duschar. 
Någonting jag däremot har gett upp är det där med att få henne att somna själv.. igår var typ den jobbigaste kvällen jag haft sedan jag fick barn.. Hon grät när jag la henne men jag sjöng för henne och hon lugnade sig ett tag.. men sedan började hon gråta igen och man har ju fått tipset att bara prata lugnt med henne och alltså inte ta upp henne.. men hon slutade inte gråta, utan det slutade med att hon spydde ner heeeela jävla sig själv och hela sängen... kände mig som en barnmisshandlare och jag kommer aldrig utsätta min lillpärla för det igen. Om fadern i sällskapet fortfarande räknar med att han bara ska kunna ta henne när hon är ett år så väntar honom en jävulsk utmaning. Ett rent helvete skulle jag säga, för jag har till och med släppt tanken på att någon gång kunna ha barnvakt med översovning. Jag kan faktiskt inte ens se hur jag skulle kunna vänja henne vid nånting annat än samsovning, även fast jag helt klart skulle vilja det.. skulle behöva en sån där supernannycoach som kan och vet och är bestämd.. för jag är bara jag, och jag älskar min dotter mer än livet självt. Så jag tänker alltså inte experimentera med nå jävla fem minutersmetoder eller nån annan skit. PUNKT!!